Blue-chip är en engelsk term som används för bolag med gott anseende samt är väletablerade inom sin bransch och finansiellt stabila. Ett blue-chip företag förväntas vara ocykliska och ha förmågan att vara lönsamt i goda såväl som i dåliga tider. Termen som sådan kommer från poker.
Vilka företag som anses vara blue-chip ändras över tid och det är svårt att exakt definiera vad som krävs för att bli ett blue-chip företag. Typiskt sett är bolaget bland de topp tre i sin bransch och med ett respekterat varumärke.
Vi har egentligen ingen svensk motsvarighet till blue-chip. Som exempel kan man titta på noterade bolag inom Dow Jones indexet i USA. Exempel här Apple, Coca-Cola, Intel och Microsoft.
Aktier i blue-chip företag anses ha lägre risk eftersom de förväntas att ha stabil lönsamhet och ge regelbunden utdelning till sina aktieägare. En motsats är s.k. frimärksaktier (penny stocks) som vanligtvis har ett lägre och mindre stabilt pris. Frimärksaktier förväntas inte ge regelbunden utdelning till sina ägare.
Aktier i blue-chip bolag är naturligtvis inte opåverkade av större, negativa händelser som påverkar aktiemarknaden – till exempel en börskrasch. Aktierna ägs främst av institutionella investerare som exempelvis förvaltar pensionsfonder. Om blue-chip företagen tappar aktievärde vid en nedgång på börsen är det en källa till aktieanalyser och stort nyhetsflöde.
Ett blue-chip företag kan självklart få andra utmaningar än generella börsnedgångar, tappa lönsamhet och i värsta fall gå i konkurs. Det finns ett antal kända exempel där välrenommerade företag med lång historia fått problem vid teknikskiften. Närliggande exempel är digitalisering och dess konsekvenser för Kodak och Agfa. De fick förödande konkurrens från helt nya bolag.